Klantig som få

He is my master, I'm his slave. Och han har märkt mig. Kaffemaskinen alltså. Skulle sträcka mig för att nå översta skåpshyllan ovanför kaffemaskinen. Vips så åkte skjortan upp, jag nuddade den superheta delen av maskin (som har varningstexten "caution, it's hot", så jag kan inte stämma Isomac) och brände mig rejält på ena sidan av magen. AAAJ! Det blev ett rätt rejält brännmärke, men ytligt så förhoppningsvis läker det utan ärrbildning. Funderar på att rita dit två ögon och näsa så att jag blir gladare varje gång jag ser det (blir det ett ärr så får jag väl tatuera det till en smiley).

Underfundig som få...

Apropå bloggens rubrik så kom jag precis att tänka på rubriken jag gav min självbiografi, som jag skrev i 8:an. "Mitt liv som Liv". Fyndigt... Inte.

En sliten mammas bästa vän

Näst efter kaffet så är nog rouget det viktigaste för att känna sig någorlunda fräsch och lite piggare efter en sömnfattig natt.

Mmm mazariner

Mazariner tillhör inte mina abosluta favoritbakelser, men väl min sambos, och eftersom han fyller år idag så var jag den goda flickvännen och bakade egna. Hittade ett "riktigt" recept, d v s med potatis i fyllningen, som det ska vara, på coop's hemsida: mazariner. Det var enklare än jag trodde! Och de fick bra betyg av sambon.

Semletider

Under barndomen (och säkerligen nu också) bakade mamma semlor nästan varje tisdag mellan jul och påsk. Ibland var mandeln slut (såklart gjorde hon ju egen, godare och nyttigare, mandelmassa) och då blev det fyllning på avsaltade jordnötter istället. Jag tycker att hembakta semlor är såååå mycket godare än köpta!! Köpta semlor består av en smaklös och tråkig bulle, utan substans, och oftast för söt mandelmassa. Igår bakade jag vetebullarna och gjorde idag årets första semlor! Nästa gång ska jag baka vetebullarna samma dag, för det blir mycket godare med nybakta, annars blir de lätt lite torra. Men i morgon ska jag avnjuta semlan som blev över och det i form av hetvägg. Då är det ju snarare en fördel att den är lite torr.

Evas cookies

Dessa cookies är nog de bästa cookies jag någonsin ätit. Varför? Jo, de är inte bara goda, de är även knapriga och till och med lite nyttiga. Ok, om man bara tar en tugga kanske man tycker att andra cookies är godare, men om man jämför efter att ha ätit hela kakan så är dessa överlägsna. Man blir nämligen inte så där sötäcklad efter att man ätit dem, så som man kan bli av t ex en Haga-cookie (men Hagas havre-cookie kommer på en god andraplats). De är precis lagom söta. Det kan i och för sig leda till att man äter flera, men det upplever jag inte som ett problem, eftersom jag ammar och dessutom hade magsjuka under julen (väger nu mindre än innan jag blev gravid). Det är ganska trevligt att måsta äta upp sig...

Min älskade syster Eva införde dessa i vår familj för många år sedan och de har därefter blivit en klassiker, som mamma, till vår förtjusning, alltid gör inför våra familjesammankomster. Jag hade en massa äggvitor över så jag provade att byta ut ägget mot ca 2 äggvitor istället och jag tror minsann att de t o m blev ännu knaprigare av det!

Evas cookies, 25 st
Vispa 100 g rumsvarmt smör, 1 dl råsocker, 1 tsk vaniljsocker, 1 ägg/2 äggvitor.
Blanda 1,5 dl vetemjöl, 1 dl graham, 1 dl havregryn, 1 tsk bakpulver, 100 g hackad mörk/ljus blockchoklad.
Rör ihop allt, blanda väl. Gör små bollar, rulla i solrosfrön, lägg på plåt och platta till lätt.
Grädda i 225 gr 10-12 minuter.
Låt svalna och njuut till en latte, chailatte, te, varm choklad, kall mjölk eller annan valfri dryck. Förvara i en burk med ett par sockerbitar (suger upp eventuell fukt).

Dagens citat

Man blir så fnittrigt glad när man kommer hemhem (=Nyland) och ser de små lapparna som mamma har satt upp här och var i huset. Det kan t ex på en spegel sitta en liten lapp med de uppmuntrande orden "Du är vacker", på kylskåpet "I brist på pengar frodas kreativiteten" och på sophinken inne på toan "OBS! Bara papper här!" med tilläggslappen "Ej öronpinnar!" (understruket ett par gånger). På ett skrivbord sitter (bland många andra) lappen "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det". Visst är den klyschig och väldigt Polly-Anna, men ack så sann.